ebbagustafsson

Detta eviga letande. Det fortsätter bara in, in i oändligheten. Allt känns lite smått oövervinnerligt just nu, nu när jag enligt min kropps önskan ska sova, min hjärnas vilja ska fortsätta stirra på den lysande skärmen och enligt de andra i min ålder bör vara ute och socialisera. Eller, om jag inte socialiserar, i alla fall inte bara sova. Sova tidigt på kvällen är en synd endast de riktigt bakfulla får ägna sig åt.

Önskar att allt bara var enkelt. Som att rita ett streck, ett streck som bara behöver gå från en punkt till en annan utan krav, önskningar eller klagomål. Önskar att allt var lika enkelt, simpelt, som ett streck.

Men livet är inget streck.

Livet är en oigenkännerlig form med elva dimensioner och ett eget litet parallelt universum.

Även sånt som känns jävligt simpelt och okontrollerat har sin baksida, snedsida, framsida, undersida, mellansida, halsida och frihetssida.

Sliskigt men samtidigt jävligt mycket kärlek och omtanke, allt i ett enda virrvarr.

Ska vara brottslig och stå emot de generella tonåringslagarna. Går och lägger mig innan klockan tio en fredag. Åh, vad jag älskar att böja och bryta dessa oförståeligt dumma och väl utalade reglerna. Rebellen i mig kvider glatt.